ULAMA ula3ma2, äv. ULEMA ule3ma2, sbst. pl.; pl. best. -n. Anm. Ordet förekommer äv. (i sht i ä. tid) med pl. -s, i sht i indiv. anv. Ekbohrn 2: 414(1868) osv.
Ordformer
(ulama 1822 osv. ulema (-ah) 1826 osv.)
Etymologi
[jfr eng. ulema, fr. uléma; av arab. ῾ulamā᾿, pl. av ῾ālim, den som besitter kunskap; ytterst av arab. ῾alama, att veta]
relig. i pl., sammanfattande, dels om religions- o. rättslärda inom islam, dels om en sammanslutning av sådana lärda ss. rådgivande organ i ett samhälle o. d.; förr äv. i individuell anv. (En) berättelse förmäler, att sedan Ispahi med sitt uppträde gifvit tillkänna deras uppsåt, hölls divan. Äfven Ulama voro kallade. Norberg TurkAnn. 2: 402(1822). Attacken beskrivs uttryckligen som en hämnd mot dem som dödar mujahider (krigare som säger sig strida för religiösa mål) och fängslar ulama (muslimska lärda). GbgP 23/4 2004, s. 19. Flodvågsöverlevande .. kan äta allt slags nödmat även om den innehåller fläsk. Det fastslog landets högsta religiösa instans – ett råd av lärda, ulama – på tisdagen. DN 12/1 2005, s. A10.
SAOB
