SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2012  
USURPATION ɯs1ɯrpaʃω4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t., fr. usurpation av lat. usurpatio (gen. -ōnis), till usurpare, usurpera (se USURPERA)]
handlingen att usurpera ngt; äv. konkretare, dels om enskild akt l. enskilt tillfälle av nämnda handling, dels: (herra)välde l. maktinnehav o. d. Lagar som woro i bruk i England under Danska usurpationen. Serenius M 2 b (1734). Hos furstar plär usurpation ganska ofta få gälla för lag och rätt. Bolin Statsl. 2: 33 (1871). Konstantins usurpation av makten 306. NE 16: 23 (1995).
Spoiler title
Spoiler content