SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2019  
VÅNGLA voŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. w-, -o-)
Etymologi
[sv. dial. vångla; motsv. nor. dial. vangla; i avljudsförh. till VINGLA, v.2 — Jfr VÅNGEL]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gå ostadigt, vingla; irra hit o. dit; i sht förr äv.: köpslå l. mångla l. schackra (särsk. i uttr. vångla med ngt l. ngn). Ullenius Ro § 64 (1730). Att vångla med ett nostrum, är och blir alltid opassande för en läkare. Hjelt Medicinalv. 2: 365 (i handl. fr. 1811). Vångla med Kabinetts-kassans medel. AB 1/3 1841, s. 3. Du skall nu arbeta dig fram i verlden, ärligt som vi göra alla och aldrig vångla eller stryka omkring. Carlén TatS 1: 13 (1866). Hur han så vånglade med gamle kyrkevärden, fick han till sist sin vilja fram. Virén Skizz. 13 (1890). Det (var) dags att vångla hemåt igen. BoråsTidn. 6/9 2015, s. 17.
Avledn.: VÅNGLARE, m.//ig. (numera föga br.) schackrare l. skojare l. skurk. Thomander 3: 512 (1826). (Han) är en vånglare och lufver. Stenhammar Riksd. 3: 52 (1844). LoW (1911).
Spoiler title
Spoiler content