publicerad: 2015
diss
1diss
substantiv
~et; pl. ~ • tonen d höjd med ett halvt tonsteg – Alla sammansättn. med diss- hör till 1diss.
Singular | |
---|---|
ett diss | obestämd form |
ett diss | obestämd form genitiv |
disset | bestämd form |
dissets | bestämd form genitiv |
Plural | |
diss | obestämd form |
diss | obestämd form genitiv |
dissen | bestämd form |
dissens | bestämd form genitiv |
2diss
substantiv
~en ~ar • ⟨vard.⟩ till dissa: både diss och hiss
Singular | |
---|---|
en diss | obestämd form |
en diss | obestämd form genitiv |
dissen | bestämd form |
dissens | bestämd form genitiv |
Plural | |
dissar | obestämd form |
dissars | obestämd form genitiv |
dissarna | bestämd form |
dissarnas | bestämd form genitiv |