publicerad: 2015
rubbning
rubb·ning
substantiv
~en ~ar 1 fysisk el. psykisk störning2 till rubba 1,2
Singular | |
---|---|
en rubbning | obestämd form |
en rubbnings | obestämd form genitiv |
rubbningen | bestämd form |
rubbningens | bestämd form genitiv |
Plural | |
rubbningar | obestämd form |
rubbningars | obestämd form genitiv |
rubbningarna | bestämd form |
rubbningarnas | bestämd form genitiv |