publicerad: 2015
kommutation
kom·mut·at·ion
substantiv
~en ~er 1 ⟨språkv.⟩ en metod att avgöra vilka ljudskillnader i ett språk som är väsentliga2 till kommutera 2
Singular | |
---|---|
en kommutation | obestämd form |
en kommutations | obestämd form genitiv |
kommutationen | bestämd form |
kommutationens | bestämd form genitiv |
Plural | |
kommutationer | obestämd form |
kommutationers | obestämd form genitiv |
kommutationerna | bestämd form |
kommutationernas | bestämd form genitiv |