publicerad: 2015
springa
1springa
substantiv
~n springor • långsmal öppning, spalt
Singular | |
---|---|
en springa | obestämd form |
en springas | obestämd form genitiv |
springan | bestämd form |
springans | bestämd form genitiv |
Plural | |
springor | obestämd form |
springors | obestämd form genitiv |
springorna | bestämd form |
springornas | bestämd form genitiv |
2springa
verb
sprang, sprungit, sprungen sprunget sprungna, pres. springer 1 löpa2 häftigt bryta fram; häftigt gå i bitar: springa i luften – De flesta sammansättn. med spring- hör till 2springa 1.
Finita former | |
---|---|
springer | presens aktiv |
springs (springes) | presens passiv |
sprang | preteritum aktiv |
sprangs | preteritum passiv |
spring | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att springa | infinitiv aktiv |
att springas | infinitiv passiv |
har/hade sprungit | supinum aktiv |
har/hade sprungits | supinum passiv |
Presens particip | |
springande | |
Perfekt particip | |
en sprungen + substantiv | |
ett sprunget + substantiv | |
den/det/de sprungna + substantiv | |
den sprungne + maskulint substantiv |