publicerad: 2015
bräken
bräken
[brä´ken]
substantiv
bräknen el. ~; pl. bräknar • en ormbunke
| Singular | |
|---|---|
| en bräken | obestämd form |
| en bräkens | obestämd form genitiv |
| bräknen (bräken) | bestämd form |
| bräknens (bräkens) | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| bräknar | obestämd form |
| bräknars | obestämd form genitiv |
| bräknarna | bestämd form |
| bräknarnas | bestämd form genitiv |


