publicerad: 2015
en
1en
[en´ el. e´n]
räkneord; n. ett • en mot en; en och en; en i sänder; i ett oavbrutet – De flesta sammansättn. med en- hör till 1en (uttalas ofta [e`n-]).
Ordform(er) | |
---|---|
en, ett |
3en
[en´]
pronomen; gen. ens • ⟨vard.⟩ vilken rolig en! vilken rolig person el. figur!; används som objektsform i bet. "man" ingen tror på en; äv. som subjektsform i bet. "man" en vet inte vad som kan hända
Singular | |
---|---|
en | grundform utrum |
ens | genitiv utrum |
en | objektsform utrum |
5en
[e´n]
substantiv
~en ~ar • en buske el. ett litet träd
Singular | |
---|---|
en en | obestämd form |
en ens | obestämd form genitiv |
enen | bestämd form |
enens | bestämd form genitiv |
Plural | |
enar | obestämd form |
enars | obestämd form genitiv |
enarna | bestämd form |
enarnas | bestämd form genitiv |