publicerad: 2015
frid
frid
substantiv
~en 1 lugn, ro2 rätt att vara oantastad – I sammansättn. frid-, frids-; de flesta sådana sammansättn. hör till frid 1.
Singular | |
---|---|
en frid | obestämd form |
en frids | obestämd form genitiv |
friden | bestämd form |
fridens | bestämd form genitiv |