publicerad: 2015
förkovra
för·kovra
[‑kå´vra]
verb
~de ~t • tills. med sig:
| Finita former | |
|---|---|
| förkovrar | presens aktiv |
| förkovras | presens passiv |
| förkovrade | preteritum aktiv |
| förkovrades | preteritum passiv |
| förkovra | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förkovra | infinitiv aktiv |
| att förkovras | infinitiv passiv |
| har/hade förkovrat | supinum aktiv |
| har/hade förkovrats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| förkovrande | |
| Perfekt particip | |
| en förkovrad + substantiv | |
| ett förkovrat + substantiv | |
| den/det/de förkovrade + substantiv | |
förkovra sig
• göra framstegOrdform(er) förkovra sig


