publicerad: 2015
förmäla
1för·mäla
verb
förmälde el. förmälte, förmält • ⟨åld.⟩ omtala, berätta
Finita former | |
---|---|
förmäler | presens aktiv |
förmäls (förmäles) | presens passiv |
förmälde (förmälte) | preteritum aktiv |
förmäldes (förmältes) | preteritum passiv |
förmäl | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att förmäla | infinitiv aktiv |
att förmälas | infinitiv passiv |
har/hade förmält | supinum aktiv |
har/hade förmälts | supinum passiv |
Presens particip | |
förmälande | |
Perfekt particip | |
en förmäld + substantiv | |
ett förmält + substantiv | |
den/det/de förmälda + substantiv | |
den förmälde + maskulint substantiv |
2för·mäla
verb
förmälde förmält • ⟨åld.⟩ gifta; förena
Finita former | |
---|---|
förmäler | presens aktiv |
förmäls (förmäles) | presens passiv |
förmälde | preteritum aktiv |
förmäldes | preteritum passiv |
förmäl | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att förmäla | infinitiv aktiv |
att förmälas | infinitiv passiv |
har/hade förmält | supinum aktiv |
har/hade förmälts | supinum passiv |
Presens particip | |
förmälande | |
Perfekt particip | |
en förmäld + substantiv | |
ett förmält + substantiv | |
den/det/de förmälda + substantiv | |
den förmälde + maskulint substantiv |
förmäla sig
• ⟨åld.⟩ gifta sigOrdform(er) förmäla sig