publicerad: 2015
förnimma
för·nimma
verb
förnam [‑nam´], förnummit, förnummen förnummet förnumna, pres. förnimmer, imper. förnim • uppfatta ngt med sinnena
| Finita former | |
|---|---|
| förnimmer | presens aktiv |
| förnims (förnimmes) | presens passiv |
| förnam | preteritum aktiv |
| förnams | preteritum passiv |
| förnim | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förnimma | infinitiv aktiv |
| att förnimmas | infinitiv passiv |
| har/hade förnummit | supinum aktiv |
| har/hade förnummits | supinum passiv |
| Presens particip | |
| förnimmande | |
| Perfekt particip | |
| en förnummen + substantiv | |
| ett förnummet + substantiv | |
| den/det/de förnumna + substantiv | |


