publicerad: 2015
förnöta
för·nöta
verb
förnötte förnött • ⟨åld.⟩ förnöta tiden få tiden att gå
| Finita former | |
|---|---|
| förnöter | presens aktiv |
| förnöts (förnötes) | presens passiv |
| förnötte | preteritum aktiv |
| förnöttes | preteritum passiv |
| förnöt | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förnöta | infinitiv aktiv |
| att förnötas | infinitiv passiv |
| har/hade förnött | supinum aktiv |
| har/hade förnötts | supinum passiv |
| Presens particip | |
| förnötande | |
| Perfekt particip | |
| en förnött + substantiv | |
| ett förnött + substantiv | |
| den/det/de förnötta + substantiv | |


