publicerad: 2015
förskjuta
för·skjuta
verb
försköt, förskjutit, förskjuten förskjutet förskjutna, pres. förskjuter 1 inte längre kännas vid: förskjuta sitt barn2 ställa till förfogande: förskjuta medel
| Finita former | |
|---|---|
| förskjuter | presens aktiv |
| förskjuts (förskjutes) | presens passiv |
| försköt | preteritum aktiv |
| försköts | preteritum passiv |
| förskjut | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förskjuta | infinitiv aktiv |
| att förskjutas | infinitiv passiv |
| har/hade förskjutit | supinum aktiv |
| har/hade förskjutits | supinum passiv |
| Presens particip | |
| förskjutande | |
| Perfekt particip | |
| en förskjuten + substantiv | |
| ett förskjutet + substantiv | |
| den/det/de förskjutna + substantiv | |
| den förskjutne + maskulint substantiv | |
förskjuta sig
• röra sig i sidled: lasten hade förskjutit sigOrdform(er) förskjuta sig


