publicerad: 2015
gungning
gung·ning
substantiv
~en ~ar • äv. bildl.; (vara) i gungning i en osäker situation
Singular | |
---|---|
en gungning | obestämd form |
en gungnings | obestämd form genitiv |
gungningen | bestämd form |
gungningens | bestämd form genitiv |
Plural | |
gungningar | obestämd form |
gungningars | obestämd form genitiv |
gungningarna | bestämd form |
gungningarnas | bestämd form genitiv |