publicerad: 2015
halsmandel
hals|mandel
substantiv
~n ‑mandlar • mest i pl.; till mandel 2 hals 1
| Singular | |
|---|---|
| en halsmandel | obestämd form |
| en halsmandels | obestämd form genitiv |
| halsmandeln | bestämd form |
| halsmandelns | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| halsmandlar | obestämd form |
| halsmandlars | obestämd form genitiv |
| halsmandlarna | bestämd form |
| halsmandlarnas | bestämd form genitiv |


