publicerad: 2015
intrigör
intrig·ör
[intrigö´r]
substantiv
~en ~er • ränksmidare, intrigmakare
Singular | |
---|---|
en intrigör | obestämd form |
en intrigörs | obestämd form genitiv |
intrigören | bestämd form |
intrigörens | bestämd form genitiv |
Plural | |
intrigörer | obestämd form |
intrigörers | obestämd form genitiv |
intrigörerna | bestämd form |
intrigörernas | bestämd form genitiv |