kunnakunna
verb
kunde, kunnat, pres. kan • ha förmåga att; behärska: sexåringen kan redan läsa; hon kan både tyska och engelska| Finita former |
|---|
| kan | presens aktiv |
| kunde | preteritum aktiv |
| Infinita former |
|---|
| att kunna | infinitiv aktiv |
| har/hade kunnat | supinum aktiv |
kunna med
1 ofta negerat; inte vara generad för: hon kunde inte med att be om ett lån2 ofta negerat; stå ut med: han kan inte med hennes hyckleri| Infinita former |
|---|
| att kunna med | infinitiv aktiv |
