publicerad: 2015
manér
man·ér
el. 2man·er
[‑e´r]
substantiv
~et; pl. ~ • sätt; i pl. äv. fasoner, sätt att uppträda
Singular | |
---|---|
ett manér (ett maner) | obestämd form |
ett manérs (ett maners) | obestämd form genitiv |
manéret (maneret) | bestämd form |
manérets (manerets) | bestämd form genitiv |
Plural | |
manér (maner) | obestämd form |
manérs (maners) | obestämd form genitiv |
manéren (maneren) | bestämd form |
manérens (manerens) | bestämd form genitiv |