publicerad: 2015
mäkta
1mäkta
adverb
• ⟨ofta iron.⟩ synnerligen, i hög grad: han var mäkta stolt över sin insats
| Ordform(er) | |
|---|---|
| mäkta | adverb |
2mäkta
verb
~de ~t • förmå, orka
| Finita former | |
|---|---|
| mäktar | presens aktiv |
| mäktas | presens passiv |
| mäktade | preteritum aktiv |
| mäktades | preteritum passiv |
| mäkta | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att mäkta | infinitiv aktiv |
| att mäktas | infinitiv passiv |
| har/hade mäktat | supinum aktiv |
| har/hade mäktats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| mäktande | |


