publicerad: 2015
mäkta
1mäkta
adverb
• ⟨ofta iron.⟩ synnerligen, i hög grad: han var mäkta stolt över sin insats
Ordform(er) | |
---|---|
mäkta | adverb |
2mäkta
verb
~de ~t • förmå, orka
Finita former | |
---|---|
mäktar | presens aktiv |
mäktas | presens passiv |
mäktade | preteritum aktiv |
mäktades | preteritum passiv |
mäkta | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att mäkta | infinitiv aktiv |
att mäktas | infinitiv passiv |
har/hade mäktat | supinum aktiv |
har/hade mäktats | supinum passiv |
Presens particip | |
mäktande |