publicerad: 2015
orfiker
orf·ik·er
[år´f‑]
substantiv
~n; pl. ~ orficism
Singular | |
---|---|
en orfiker | obestämd form |
en orfikers | obestämd form genitiv |
orfikern | bestämd form |
orfikerns | bestämd form genitiv |
Plural | |
orfiker | obestämd form |
orfikers | obestämd form genitiv |
orfikerna | bestämd form |
orfikernas | bestämd form genitiv |