publicerad: 2015
plenum
plen·um
substantiv
~et; pl. ~ • allmän sammankomst, gemensamt sammanträde; in pleno i plenum – I sammansättn. pleni-.
Singular | |
---|---|
ett plenum | obestämd form |
ett plenums | obestämd form genitiv |
plenumet | bestämd form |
plenumets | bestämd form genitiv |
Plural | |
plenum | obestämd form |
plenums | obestämd form genitiv |
plenumen | bestämd form |
plenumens | bestämd form genitiv |
Övrig(a) form(er) | |
pleno | i vissa uttryck |