publicerad: 2015
ruptur
rupt·ur
[‑u´r]
substantiv
~en ~er • bristning; brytning
Singular | |
---|---|
en ruptur | obestämd form |
en rupturs | obestämd form genitiv |
rupturen | bestämd form |
rupturens | bestämd form genitiv |
Plural | |
rupturer | obestämd form |
rupturers | obestämd form genitiv |
rupturerna | bestämd form |
rupturernas | bestämd form genitiv |