publicerad: 2015
spränga
spränga
verb
sprängde sprängt • få att explodera; upplösa: polisen sprängde ligan – De flesta sammansättn. med spräng- hör till spränga.
Finita former | |
---|---|
spränger | presens aktiv |
sprängs (spränges) | presens passiv |
sprängde | preteritum aktiv |
sprängdes | preteritum passiv |
spräng | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att spränga | infinitiv aktiv |
att sprängas | infinitiv passiv |
har/hade sprängt | supinum aktiv |
har/hade sprängts | supinum passiv |
Presens particip | |
sprängande | |
Perfekt particip | |
en sprängd + substantiv | |
ett sprängt + substantiv | |
den/det/de sprängda + substantiv | |
den sprängde + maskulint substantiv |
spränga sig
• överanstränga sigOrdform(er) spränga sig