publicerad: 2015
uppklaring
upp|klar·ing
el. 2upp|klar·ning
substantiv
~en ~ar uppklara
Singular | |
---|---|
en uppklaring (en uppklarning) | obestämd form |
en uppklarings (en uppklarnings) | obestämd form genitiv |
uppklaringen (uppklarningen) | bestämd form |
uppklaringens (uppklarningens) | bestämd form genitiv |
Plural | |
uppklaringar (uppklarningar) | obestämd form |
uppklaringars (uppklarningars) | obestämd form genitiv |
uppklaringarna (uppklarningarna) | bestämd form |
uppklaringarnas (uppklarningarnas) | bestämd form genitiv |