publicerad: 2015
urmakare
ur|mak·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ‑makarna • till 2ur -makare
Singular | |
---|---|
en urmakare | obestämd form |
en urmakares | obestämd form genitiv |
urmakaren | bestämd form |
urmakarens | bestämd form genitiv |
Plural | |
urmakare | obestämd form |
urmakares | obestämd form genitiv |
urmakarna | bestämd form |
urmakarnas | bestämd form genitiv |