publicerad: 2015
vanvettighet
van|vett·ig·het
substantiv
~en ~er vanvettig
Singular | |
---|---|
en vanvettighet | obestämd form |
en vanvettighets | obestämd form genitiv |
vanvettigheten | bestämd form |
vanvettighetens | bestämd form genitiv |
Plural | |
vanvettigheter | obestämd form |
vanvettigheters | obestämd form genitiv |
vanvettigheterna | bestämd form |
vanvettigheternas | bestämd form genitiv |