publicerad: 2015
vikning
vik·ning
substantiv
~en ~ar • särsk. till 2vika 1
Singular | |
---|---|
en vikning | obestämd form |
en viknings | obestämd form genitiv |
vikningen | bestämd form |
vikningens | bestämd form genitiv |
Plural | |
vikningar | obestämd form |
vikningars | obestämd form genitiv |
vikningarna | bestämd form |
vikningarnas | bestämd form genitiv |