vägsubstantiv~en ~ar 1 anlagt, bandformigt stycke mark för samfärdsel; förbindelse: en asfalterad väg2 färdväg; äv. bildl.: de tog den kortaste vägen genom skogen; vart tog hon vägen?var är hon?, åt vilket håll gick hon?; ge sig i vägavlägsna sig3 sätt att nå visst mål; metod: det går inte alltid att komma åt penningtvätt på laglig väg; (allt) i den vägenav det slaget – Nästan alla sammansättn. med väg- hör till väg 1.
