publicerad: 2015
diskontinuitet
dis·kon·tinu·itet
[‑ite´t]
substantiv
~en • brist på kontinuitet, avbrott
Singular | |
---|---|
en diskontinuitet | obestämd form |
en diskontinuitets | obestämd form genitiv |
diskontinuiteten | bestämd form |
diskontinuitetens | bestämd form genitiv |