publicerad: 2015
dissonans
dis·son·ans
[‑an´s el. ‑aŋ´s]
substantiv
~en ~er • missljudande tonförbindelse; konflikt, misshällighet
Singular | |
---|---|
en dissonans | obestämd form |
en dissonans | obestämd form genitiv |
dissonansen | bestämd form |
dissonansens | bestämd form genitiv |
Plural | |
dissonanser | obestämd form |
dissonansers | obestämd form genitiv |
dissonanserna | bestämd form |
dissonansernas | bestämd form genitiv |