publicerad: 2015
infrastruktur
infra|strukt·ur
substantiv
~en ~er • under- el. bakomliggande struktur; underbyggnad, bassystem; ett samhälles kommunikationer m.m.
Singular | |
---|---|
en infrastruktur | obestämd form |
en infrastrukturs | obestämd form genitiv |
infrastrukturen | bestämd form |
infrastrukturens | bestämd form genitiv |
Plural | |
infrastrukturer | obestämd form |
infrastrukturers | obestämd form genitiv |
infrastrukturerna | bestämd form |
infrastrukturernas | bestämd form genitiv |