publicerad: 2015
instabilitet
in·stab·il·itet
[‑ite´t]
substantiv
~en ~er instabil
Singular | |
---|---|
en instabilitet | obestämd form |
en instabilitets | obestämd form genitiv |
instabiliteten | bestämd form |
instabilitetens | bestämd form genitiv |
Plural | |
instabiliteter | obestämd form |
instabiliteters | obestämd form genitiv |
instabiliteterna | bestämd form |
instabiliteternas | bestämd form genitiv |