publicerad: 2015
konnotation
kon·not·at·ion
substantiv
~en ~er • associativ bibetydelse hos ett ord som inte tillhör grundbetydelsen; mots. denotation
Singular | |
---|---|
en konnotation | obestämd form |
en konnotations | obestämd form genitiv |
konnotationen | bestämd form |
konnotationens | bestämd form genitiv |
Plural | |
konnotationer | obestämd form |
konnotationers | obestämd form genitiv |
konnotationerna | bestämd form |
konnotationernas | bestämd form genitiv |