publicerad: 2015
ultimatum
ult·im·at·um
[‑a`t‑]
substantiv
~et; pl. ~ • oeftergivligt krav
Singular | |
---|---|
ett ultimatum | obestämd form |
ett ultimatums | obestämd form genitiv |
ultimatumet | bestämd form |
ultimatumets | bestämd form genitiv |
Plural | |
ultimatum | obestämd form |
ultimatums | obestämd form genitiv |
ultimatumen | bestämd form |
ultimatumens | bestämd form genitiv |