publicerad: 2015
bräken
bräken
[brä´ken]
substantiv
bräknen el. ~; pl. bräknar • en ormbunke
Singular | |
---|---|
en bräken | obestämd form |
en bräkens | obestämd form genitiv |
bräknen (bräken) | bestämd form |
bräknens (bräkens) | bestämd form genitiv |
Plural | |
bräknar | obestämd form |
bräknars | obestämd form genitiv |
bräknarna | bestämd form |
bräknarnas | bestämd form genitiv |