publicerad: 2015
erkänna
er·känna
[e`r‑ el. ä`r‑]
verb
erkände, erkänt, erkänd n. erkänt, pres. erkänner 1 bekänna: den åtalade erkände allt2 hon erkändes som en stor konstnär
Finita former | |
---|---|
erkänner | presens aktiv |
erkänns (erkännes) | presens passiv |
erkände | preteritum aktiv |
erkändes | preteritum passiv |
erkänn | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att erkänna | infinitiv aktiv |
att erkännas | infinitiv passiv |
har/hade erkänt | supinum aktiv |
har/hade erkänts | supinum passiv |
Presens particip | |
erkännande | |
Perfekt particip | |
en erkänd + substantiv | |
ett erkänt + substantiv | |
den/det/de erkända + substantiv | |
den erkände + maskulint substantiv |