publicerad: 2015
hänkel
hänkel
[häŋ´kel]
substantiv
~n hänklar • handtag, öra på dryckeskärl e.d.
Singular | |
---|---|
en hänkel | obestämd form |
en hänkels | obestämd form genitiv |
hänkeln | bestämd form |
hänkelns | bestämd form genitiv |
Plural | |
hänklar | obestämd form |
hänklars | obestämd form genitiv |
hänklarna | bestämd form |
hänklarnas | bestämd form genitiv |