publicerad: 2015
ironiker
ir·on·ik·er
[‑o´n‑]
substantiv
~n; pl. ~ ironi
Singular | |
---|---|
en ironiker | obestämd form |
en ironikers | obestämd form genitiv |
ironikern | bestämd form |
ironikerns | bestämd form genitiv |
Plural | |
ironiker | obestämd form |
ironikers | obestämd form genitiv |
ironikerna | bestämd form |
ironikernas | bestämd form genitiv |