publicerad: 2015
kakel
kakel
[ka´kel]
substantiv
kaklet; pl. ~, best. pl. kaklen • på ena sidan glaserad platta av bränt lergods; uppsättning sådana plattor
Singular | |
---|---|
ett kakel | obestämd form |
ett kakels | obestämd form genitiv |
kaklet | bestämd form |
kaklets | bestämd form genitiv |
Plural | |
kakel | obestämd form |
kakels | obestämd form genitiv |
kaklen | bestämd form |
kaklens | bestämd form genitiv |