publicerad: 2015
ringare
ring·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ringarna • ⟨åld.⟩ person som ringer särsk. i kyrkklockor
Singular | |
---|---|
en ringare | obestämd form |
en ringares | obestämd form genitiv |
ringaren | bestämd form |
ringarens | bestämd form genitiv |
Plural | |
ringare | obestämd form |
ringares | obestämd form genitiv |
ringarna | bestämd form |
ringarnas | bestämd form genitiv |