publicerad: 2015
rubin
rub·in
[‑i´n]
substantiv
~en ~er • en röd ädelsten
Singular | |
---|---|
en rubin | obestämd form |
en rubins | obestämd form genitiv |
rubinen | bestämd form |
rubinens | bestämd form genitiv |
Plural | |
rubiner | obestämd form |
rubiners | obestämd form genitiv |
rubinerna | bestämd form |
rubinernas | bestämd form genitiv |