publicerad: 2015
sträcka
1sträcka
substantiv
~n sträckor • sammanhängande ändlig del av linje; stycke väg; löpdistans
Singular | |
---|---|
en sträcka | obestämd form |
en sträckas | obestämd form genitiv |
sträckan | bestämd form |
sträckans | bestämd form genitiv |
Plural | |
sträckor | obestämd form |
sträckors | obestämd form genitiv |
sträckorna | bestämd form |
sträckornas | bestämd form genitiv |
2sträcka
verb
sträckte sträckt 1 dra i ngt så att det tänjs ut; tänja kroppsdel; föra handen el. armen i viss riktning2 flyga flockvis i bestämd riktning
Finita former | |
---|---|
sträcker | presens aktiv |
sträcks (sträckes) | presens passiv |
sträckte | preteritum aktiv |
sträcktes | preteritum passiv |
sträck | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att sträcka | infinitiv aktiv |
att sträckas | infinitiv passiv |
har/hade sträckt | supinum aktiv |
har/hade sträckts | supinum passiv |
Presens particip | |
sträckande | |
Perfekt particip | |
en sträckt + substantiv | |
ett sträckt + substantiv | |
den/det/de sträckta + substantiv |
sträcka sig
1 tänja kroppen2 skada sig genom att tänja kroppen för mycket3 ha viss utsträckning: Sverige sträcker sig från 55:e till 69:e breddgradenOrdform(er) sträcka sig
sträcka ut
1 sträcka ut el. utsträcka en hjälpande hand2 öka farten särsk. vid löpning: på bortre långsidan sträckte hon utInfinita former att sträcka ut infinitiv aktiv Presens particip utsträckande Perfekt particip en utsträckt + substantiv ett utsträckt + substantiv den/det/de utsträckta + substantiv