publicerad: 2015
tentakel
tent·akel
[‑a´kel el. ‑ak´el]
substantiv
~n tentakler • känselspröt; fångarm: bläckfiskens tentakler
Singular | |
---|---|
en tentakel | obestämd form |
en tentakels | obestämd form genitiv |
tentakeln | bestämd form |
tentakelns | bestämd form genitiv |
Plural | |
tentakler | obestämd form |
tentaklers | obestämd form genitiv |
tentaklerna | bestämd form |
tentaklernas | bestämd form genitiv |