SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bann`a verb ~de ~t bann·ar1kraftigt före­brå komm.JFRcohyponymläxa upp hans pappa bannade honom för att han aldrig städade sitt rumbanna ngnsedan 1501brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. banna; till bann 2ut­tala kraft­uttryck mindre brukl.komm.JFRcohyponymförbanna han svor och bannadebannabanne migminsannanv. för att ge eftertryck åt vad som sägsvi var banne mig värda att vinna den här matchen sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons StadslagSubst.:vbid1-113667bannande Det börjar verka kärlek banne mig.Titel på den vinnande melodin i schlagerfestivalen 1968, framförd av Claes-Göran Hederström