SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bi`hang substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en bi|­hang·etut­skjutande eller löst an­sluten del (av ngt) hjärnbihangibl. ut­vidgat om tillagd delbi­laga ngt åld.bihang till Svensk författnings­samlingibl. ned­sätt., med ton­vikt på o­självständighet el. betydelse­löshethon tröttnade på att betraktas som ett bihang till sin manett bihang (till ngn/ngt)maskformiga bihangetblind­tarmens appendixsedan 1728av lågty. bihanc med samma betydelse; jfr anhang