SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bink`a substantiv ~n binkor bink·anvanligen i sammansättn. typ av asterliknande, korg­blommig växt med tråd­liknande kant­blommor bot.binkasläktefjällbinkagråbinkakanadabinkapraktbinkasedan början av 1500-taletLäke- och örte-böckerfornsv. binke, bynke; trol. nära besl. med efter­ledet i ormbunke