SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
blå`klint substantiv ~en ~ar blå|­klint·enen ört med lansettlika blad och flikiga, klar­blåa blommor i korg ett sedan gammalt (nu­mera på många håll ut­gånget) vackert in­slag i svenska sädes­odlingar bot.sedan 1638till blå och klint i bet. ’klump’ (efter frönas ut­seende)